För mig har stilleben-måleriet alltid legat nära till hands, nästan som en daglig övningsuppgift, likt modellmåleri eller kroki. Rekvisitan finns alltid inom räckhåll. Det är ju en genre som kanske vanligtvis förknippas med ett antal föremål arrangerade på ett bord; flaskor, porslin, bestick, kanske något ät- eller drickbart. Ofta är det ting som för tankarna till resor i främmande länder, dukade bord som glittrar och blänker i ett generöst och värmande solljus. Men de långa och mörka nordiska nätterna, i kombination med livets nyckfullhet, kan också frammana bilder som berättar om sömnlöshet och grubblerier.
En flytt till ett nytt hem och en ny ateljé gör att man ser allting på nytt, med nya ögon. Tillvaron monteras ner i sina minsta beståndsdelar, och packas upp igen. Allt vägs och värderas, en del ska till Myrorna, en del till återvinning, somligt till barnen, annat till soptippen. De grekiska filtarna, förvärvade en kall vinter i Grekland för mer än fyrtio år sedan skänker värme och trygghet, de har jag med mig längs vägen. (Aldrig har jag frusit så mycket som i Grekland, så nära solen.)
Det är nästan omöjligt att inte bli påmind om andra konstnärers arbete när man står och målar. Jag kom att tänka på Monet som planterade och arrangerade sina blomsterrabatter, motiven växte sen bokstavligt fram runt omkring honom. Han byggde sin japanska bro vid dammen med näckrosor. Bonnard som målade varje skrymsle av sitt hem, matrum, kök, sovrum, badrum, och sig själv i spegeln på väggen där. Vincent som porträtterade sina vänner genom att måla deras stolar; Gauguins aristokratisk och anspråksfull, hans egen en enkel köksstol med bastsits, sådana man är van vid i Grekland.
Jag ser mina garderober med skjortorna arrangerade i rader, efter färg, eller årstider och högtider. Kavajerna strikt uppradade, mörka, allvarliga, återhållsamma. Slipsarna för varje tillfälle i livet; jul, nyår, påsk, midsommar, födelsedagar, begravningar. Glädje och sorg. Jag funderade på hur vi klär oss, och kom att tänka på en vän och kollegas begravning för ett par år sedan. Jag övervägde vad jag skulle ha på mig; inte slips, det hade han inte gillat, men en vit skjorta, ledigt uppknäppt i halsen, och en enkel svart kostym och svarta skor, det kändes rätt. Kyrkan var full av kollegor och branschfolk, och alla var klädda i randigt, prickigt, rutigt och blommigt, i alla regnbågens färger. Det var hawaiiskjortor, shorts och sandaler överallt. Det var nästan bara jag som hade svart kostym.
En vecka senare var det vernissage på konsthallen, och alla som varit i kyrkan var där. Men nu var alla klädda helt i svart, från topp till tå, vilket förstås förstärkte känslan av en i övrigt dyster och pretentiös tillställning. Desto trevligare var det att i vimlet på en stimmig krog stöta på en god vän som utan avsikt klätt sig som en målning av Olle Baertling. Till och med hundarna som rymt från souvenirbutiken på van Gogh-muséet i Amsterdam har haft vett att klä upp sig för att högtidlighålla livet…